Vem är du för en …
Va han kommer på…
Nu har jag roligt igen. Skrattar hela dagar och underbara sommarkvällar. Simmar och promenerar, läser och pratar med en fantastisk kille.
Försöker verkligen komma på —– who are you for a one.
En vän som är så lik mig själv – väldigt speciell, men som ändå har SIN EGEN historia som han bär på. Och som är oootroligt duktig på ALLT.
En vän som sjunger – här kommer alla känslorna på en och samma gång…
Tack Nina min vän.
Tack för att du fick mig att inse att jag var värd någon som ville skämma bort mig jämt och ständigt och att jag var värd någon som hade samma värderingar om smått och stort.
Tack också C i Göteborg som fick mig att våga gå emot strömmen.
Jag har nu hittat en ny vän som verkligen är min tvillingsjäl. Mycket roligt.
Jag har (har haft) en liten enskild firma. Jag körde bussar åt andra, men ägde inga själv. Nu när jag har lastbilskörkort kunde jag även kört dom.
Drömmen är så stark om att komma ut i hela vida världen, och jag vill inte vara turist.
Nej, jag vill köra själv.
Så innan jag blir riktigt gammal, tror jag fortfarande att jag kan köra Road Trains i Australien eller dom rosa bussarna. Men…
För att få erfarenhet av att driva en rörelse, har jag även tvättat bussar, men jag tycker att bokföringen var/är jättejobbig. Förra året hade jag inte tjänat så mycket,
så – att ha ett bankgirokonto, ett bokföringsprogram och nu få hjälp med deklarationen, kostar mer än vad jag tjänat.
Men detta är typiskt mig. Jag är tvungen att genomföra det jag drömmer om, för att sluta tänka på att det skulle blivit mycket bättre om jag bara hade gjort si eller så. Allt jag vill genomföra går ju inte, men jag har i alla fall försökt.
Nu ska jag avsluta affärskontot – för detta året har jag ingen verksamhet haft. Så om jag någon gång i framtiden ska leva på det här, är det bäst med Aktiebolag.
Det finns ingen början – inget slut
allt är bara en process
hela livet
hela universum
varje enskild människas dag/minut/sekund
Jag har en liten lapp till på kylskåpet efter att ha blivit inspirerad av något jag läst.
Känner jag TACKSAMHET för allt ?
Mina barn,
min ekonomi,
min lägenhet,
mitt jobb,
mina vänner, och så vidare.
När jag skrev den gick jag säkert runt och pratade med allt och alla om hur mycket jag önskade mitt hus… Hur dåligt jag mådde i denna lägenheten, MEN
det finns ju alltid dom som har det värre…
Jag har det ju bra här med allt. Mina ungar är underbara, jag har tak över huvudet, jag kan jobba och få det att gå runt, jag har massor av vänner som jag verkligen uppskattar och som jag tror gillar mig nu när jag vågar vara den jag är – innerst inne. Så
JAG ÄR SÅÅÅ TACKSAM ÖVER ALLT SOM LIVET GETT MIG – både positiva och negativa saker och utan alla dessa bekymmer och glädjedagar hade jag inte varit den jag är…
Åååå – Äntligen klarade jag mitt lastbilskörkort.
Tack min älskade dotter Sofie som lånade ut pengar så att min efterlängtade dröm blev verklighet.
Ja, nu vet alla att det är aldrig försent att förverkliga sina drömmar, se på mig: Kärring på 46 år, fattig, ensamstående och som levt ett brokigt liv, till och med jag lyckas genomföra det jag drömmer om.
Jag var så lycklig i tisdags när trafikinspektören till slut sa att jag jag var godkänd, så för mig var det bättre än sex, just då…
Nu har jag sovit dåligt den natten efteråt – jobbat – men igår var jag helt slut…
Till helgen sitter jag som vanligt och kör buss igen, men idag ska jag STÄDA… Det behövs…
Idag är nog den viktigaste dagen på många år i mitt liv….
Så håll tummen för mig…
I en diskussion på jobbet, där vi diskuterade detta med att ställa upp på våra barns olika aktiviteter. Det kunde vara att sälja bingolotter på Hemköp eller Kvantum, eller städa rastplatser för att bara nämna något.
Då kom jag på att vi värderade vår tid olika.
Denna kvinna som jag pratade med, tyckte – att sitta och sälja EN bingolott â 25:- på fyra timmar var fullkomligt slöseri med hennes tid. Hon hade till och med räknat ut i timmen vad hon var värd. Hon gav sina barn en uppfattning om att man skulle inte göra dessa meningslösa saker – FÖR HON VAR VÄRD MER.
Jag blev alldeles paff, för jag har ju som mamma till fyra ungdomar som tränat olika idrotter, suttit åtskilliga timmar i någon affär, stått utanför systemet och liknande, tittat på matcher, stannat kvar vid träning för att bara vara där, jobbat idiellt i sekretariat, lagat pastasallad, till och med betalat ingredienserna själv, bara sålt en ynka bingolott, MEN
Detta ville jag ju göra för att klubben skulle få det bra, att min son eller dotter skulle få känna sig delaktig i denna gemenskap.
Jag försökte förklara för denna kvinna att man hade ju hoppet om att sälja många binglotter när man gick och satte sIg, hoppet om att tjäna pengar till klubben.
Men NEJ hennes tid var mera värd än att sitta där.
Okej, det finns olika sätt att se på saker och ting.
Min tid är värd att vara med barnen om dom så önskar eller hjälpa medmänniskor i alla olika situationer om jag kan. Min tid kan jag dela med mig av.
Om ni läst alla mina inlägg så verkar det som om jag är rädd för att älska.
Men
Nu har jag vågat ÄLSKA – och jag har då kommit på att mitt problem inte är, att våga älska någon
utan
att allt ska funka på alla plan – livet ut…
