Veckans ordspråk. Gammalt med still going strong.
Att jag tar kontakt hör inte till vanligheterna – jag sitter ju och väntar på att drömprinsen ska knacka på min dörr och veta vilken underbar människa det finns precis bakom den dörren.
Eller i morgon, men det syns om två veckor. Dessa ord upprepar jag gång på gång, den dagen då jag tar tag i min vardagsmotion efter ett uppehåll. Detta uppehåll har oftast, nej alltid, resulterat i att jag gått upp flera kilo, så att kläderna blivit för trånga.
Men efter ett tag med godis, tårtor, semlor eller chips måste jag ju ut och gå igen. Då dom första promenaderna, då kondisen är i botten, får jag gå och mumla för mig själv: Det syns inte idag, inte heller i morgon, men ta mig fan – det syns om två veckor – så det är bara att gå på. Nästa dag samma mumlande…
Och se – två veckor senare – visst SYNS DET ! ! ! Kilona rasar.
Efter år med samma sak – hela tiden – har jag kommit på att det börjar likadant.
Jag är nöjd, kondisen är OK, jag orkar dansa utan att bli blodröd i ansiktet, men DÅ sätter godissuget in. Jag börjar en dag med lite godis, nästa dag lite till, och lite till… Och tänk – det syns inte idag, inte heller imorgon, att jag ätit för mycket godis, men det syns ta mig fan om två veckor…
Som Ni kanske lagt märke till finns det elfte budet ofta med i mina funderingar och tankar.
Det elfte budet: Du ska behandla andra såsom du vill bli behandlad själv. Jag vet inte om det är ett officiellt bud eller om man bara säger så.
För mig är det livsviktigt, men för den saken skull, händer det fortfarande att något blir fel ibland. Jag försöker även lära mina barn innebörden och viktigheten i dessa ord. När man växer upp, är det inte så lätt att leva efter det. När jag var tonåring gjorde jag många fel och behandlade absolut inte andra, så som jag ville bli behandlad själv. Jag var otrogen, jag ljög och jag överdrev, för att bara nämna några saker som tillhörde vanligheterna att jag gjorde. Och när vi festade gick vettet ut där spriten gick in. Verkligen !!! Nu efter många år, kan jag se att jag inte var den person jag utgav mig för att vara och allt som jag hade gått igenom, kanske låg bakom en del.
Den första gången jag gick till sjukvården för att jag mådde så dåligt, trodde jag att dom skulle spärra in mig. Dom skulle ta mina barn ifrån mig och jag var verkligen på botten. Jag fick ett samtal med en överläkare på en psykmottagning som lyssnade på mig. Efter några timmar där jag hulkande, vrållipandes och osammanhängande försökte berätta vad jag gjort och hur jag mådde, sa han att jag hamnat i en LIVSKRIS. Han satt helt lugnt och sa att jag var inte knäpp, jag hade bara inte bearbetat allt som hade hänt i min barndom och i mina ungdomsår. Alltså hade jag hamnat i en svår kris - 28 år gammal. En del får livskriser då eller vid 40 eller vid 50, berättade han. Man kunde få flera under sin levnadstid, beroende på hur mycket man genomgått i livet, fortsatte han lugnt och sa att jag fick komma en gång i veckan och – PRATA AV MIG. Den hjälpen jag fick med att prata av mig – en gång i veckan – gjorde underverk. Jag gick i några månader, varje vecka.
Efter en andra skilsmässa har jag behövt – gå och prata av mig - en gång till i livet, också i kanske ett halvår, och har samma erfarenhet – att dom har gjort små underverk.
Så även om jag tycker det elfte budet är livsviktigt, är jag som människa inte felfri och inte någon annan människa heller. Detta pratande med utbildad personal, har hjälpt mig att inse är att – ALLA MÄNNISKOR GÖR FEL IBLAND, även kungen och stadsministern gör fel – alltså får jag också lov att göra fel ibland, utan att jag är riktigt knäpp i huvudet.
Åååå – va kul. Mycket bättre än bugg. Härliga människor och medryckande och positiv musik. Att jag inte börjat med detta förrut, det var det roligaste jag gjort på mycket länge.
Bortblåst är bekymmer och deppighet. Ibland har jag tur att jag hittar sådana här kickar i livet, allt blir ju mycket roligare då.
Idag fick jag fylla i ett formulär om min älskade son. Med oerhörd stolthet kan jag skriva att hans starka sidor är: Rak och ärlig, behandlar andra såsom han vill bli behandlad själv, har en bra moral och etik (han vet vad som är rätt och fel), men han behöver öva på ödmjukhet, sin självkänsla och många värderingar.
Detta gäller också mig själv, och troligen de flesta av oss, att vi behöver öva på att vara mer ödmjuka, lyssna mer och vår självkänsla, den är ju färskvara, så den måste vi vårda och fylla på jämt och ständigt. Våra värderingar behöver vi diskutera mera och mer öppet, så att allt kommer upp till ytan. Att vi ska lära våra barn vad som är rätt och fel, ingår i vårt föräldraåtagande, så om vi kan, måste vi visa i handling, inte bara i ord, hur man ska bete sig mot andra i sin närhet.
Nu när mitt efterlängtade husköp är ganska nära – TVEKAR jag.
Jag har en längtan ut i vida världen. Att få se olika länder och träffa fler människor och lära känna andra kulturer. Men jag får nog vänta tills Freddy flyttat…
Med vida världen alltså…
Alla dagar borde innehålla TRO, HOPP OCH KÄRLEK. Din tro på att dina drömmar kan bli sanna – Ditt hopp, om att något du vill ha, ska komma till dig och Kärleken till dig själv, om du har den, så har du automatiskt kärlek till nästan alla andra runt omkring dig också.
Livet blir så mycket lättare då.
Jag var och fikade hos en arbetskamrat i går. Att se honom skratta, som om han var 17 år (han är över 70) kan glädja mig i flera veckor. Jag älskar att se andra skratta. Ja, jag älskar att skratta själv också. Så jag får nog ändra den gamla texten till:
TRO, HOPP, SKRATT OCH KÄRLEK. Dé é livet…
Ganska enkelt! Och genialt.
Det är klart att man ska leta efter vänner och killar där man blir uppskattad. För mig är det i samband med bussar. Antingen jag kör eller tvättar så finns många människor runt omkring mig, både chaufförer och passagerare. Det är ju dom som ser mitt verkliga jag. Det är dom som träffar mig klockan 3:45 på morgonen och som ser direkt om man har sovit bra, om man är glad eller lite dämpad. Det är ju ibland dom, jag kan skratta och le, samtidigt som jag rattar stort.
Jag måste bara hitta fler ställen där jag blir uppskattad på.
Det finns en tid för att glädjas, det finns en tid för att sörja. En tid för att vara hemma med barn och en annan för att vara ute med vänner. Det finns en tid för att jobba och en tid för att dansa. En tid för att födas, en tid för att dö. Det finns en tid för att vara två och en tid att vara ensam. En tid att spara och en annan för att slösa.
Det finns en viss tid för allt. Det enda som är helt säkert är att denna tiden tar slut och sedan tar en annan tid vid.
Vilken tid det blir – eller hur länge varje tid varar – det vet ingen.
Mycket få människor lever idag – de flesta gör förberedelser för att leva imorgon.
Detta borde jag tänka på mer ibland. Men hur det än är, så kan man (läs jag), inte rycka upp barn hur ofta som helst, bara för att genomföra drömmarna man har idag. Samtidigt som man ska leva idag, så ska man ha is i magen och tänka efter. Inte undra på att det blir fel ibland.
Så, jag sitter här och väntar på att nåt ska hända…
Nåt bra. Nåt underbart.
Men exakt VAD - spelar inte någon större roll. Och händer inget – så fixar jag en ny dröm eller ett nytt mål som jag vill till. Och dom nya drömmarna gör att jag får nytt hopp.
För att jag inte ska gå under - har jag kommit underfund med - att jag behöver HOPP. Men jag kan inte förlita mig på att någon annan ska fixa hoppet åt mig – det måste jag fixa själv.
Så jag hoppas på att det ska gå bra för barnen, att jag ska få min gräsmatta nån gång. Jag hoppas jag får vara frisk, så jag kan tjäna pengar och träffa underbara människor ofta. Jag hoppas få se HELA VÄRLDEN – även Australien och Nya Zeeland. Jag hoppas att alla jag gjort illa – kan förlåta mig. Och jag hoppas att jag kan fortsätta mitt arbete med att inte vara bitter, inte vara ledsen, inte vara missundsam eller avundsjuk.
Så även om jag förstår innebörden med att leva idag – måste jag ha drömmar, för vad som ska hända mig snart… eller till sommaren… eller…
En vän sa, att snart måste det vara min tur – att allt måste vända en dag. Det har det redan gjort, men lite drömmar har ingen dött av.
Vid dom tillfällena i livet då jag varit extra lycklig, har jag ofta fått en bra låt på hjärnan. Ecco med The Ark var en sån låt. När jag hörde den blev jag så glad i hela kroppen, jag kunde inte sitta still och var jag ute och gick och började sjunga på den, hoppade jag nästan fram. Likadant var det på jobbet, då jag ibland tog tag i stolparna och dansade med dom. Hoppas ingen såg mig – jo förresten hoppas att någon gjorde det, det lyste glädje ur mina ögon och hela kroppen fick en annan hållning och så smittar glädje.
Det är konstigt med musik – man blir glad och lycklig – det är lätt att få en ”idol” och vi alla, unga som gamla behöver idoler. Detta har jag funderat ganska mycket på. Varför dyrkar vi andra, ofta artister eller kändisar. Vad är det som gör dem så speciella? Vad saknar vi i vårt liv, som vi gärna vill ha från dom?
Jag verkligen dyrkade Elvis Presley när jag var barn. Han skulle dra upp mig på scenen och dansa med mig och sedan aldrig släppa mig mer. Jag skulle bli lycklig med honom. Varför? Var han lycklig? Vad är det egentligen som vi längtar efter? Var det så att jag inte var lycklig, och ville någon annanstans?
En annan gång när jag var alldeles nyskild gick vi på Barbados i Skövde, (det var innan han kommit ut!).
Då – SÅG MAGNUS mig, verkligen SÅG, och flörtade. Vilken känsla. Att alla andra försökte tala om för mig att han var lagd åt andra hållet, trodde jag inte på. Han hade ju sett mig. Han gillade mig. Kanske upplevde jag det som om jag inte hade blivit sedd på väldigt länge, VERKLIGEN SEDD. Men varför i hela världen skulle han se lilla mig? Eller, naturligtvis SÅG han mig – jag är ju speciell – dessutom är jag fin när jag är lycklig. Nu blev det så att Barbados fick väldigt många besök av mig i fortsättningen – och jag var LYCKLIG – för jag kände mig ännu mer speciell.
Jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och tankar, jag bara funderar ibland – varför söker vi bekräftelse utanför oss själva? Utanför familjen? Borde vi inte bli bättre på att se varandra, flörta mer, dela ut mer komplimanger eller kanske säga – min vän – vad du betyder mycket för mig. Även bland familjen och alla vi träffar på byn i fortsättningen. För om vi läser mellan raderna så är ju kändisarna och våra idoler bara människor som äter, sover, skiter och har en berg- och dalbana känslomässigt som alla vi andra.
Men vilken tur att det finns MUSIK.
Sök efter det positiva som finns i det till synes negativa. Ja, idag är det en sån dag då jag måste göra det. Inte låta mig tryckas ner, inte låta någon såra mig utan mitt medgivande.
Solen som kom fram idag – hjälpte till att värma mitt ansikte och blåsa bort lite deppighet. Branden på Kristinedalskolan är också en sådan grej. Att barnen kunde ta nya tag och skapa nytt, få en bra sammanhållning, få massor av beröm och se framåt mot nya mål – mål som faktiskt blir vad man gör det till. Vill man tänka att shit nu går det åt helvete – då går det säkert dit också. Men om man istället väljer att tänka att nu löser vi detta – fast på ett lite annorlunda sätt – då väljer man att gå åt ett annat håll, och klara av mycket mer än man först trodde.
Oftast vet jag inte vart vägen bär, men inte bär den åt samma håll i alla fall. När man är som deppigast kan det inte bli värre. Tänk nu efter – alla saker som har hänt dig – visst har det kommit något positivt ut av det negativa.
Och det ÄR någon mening med allt som sker. Faktiskt. Det visar sig senare – alltid. Lita på det…
Jag försöker lära mig Italienska. Jag har anmält mig två år i rad till nybörjarkurs, men dom har aldrig fått tag på någon lärare. Otroligt synd. Nu har jag i alla fall köpt cd skivor som jag lagt in i mp3 spelaren, så jag försöker upprepa och lära mig själv. Det är rätt kul att jag så länge velat lära mig det språket som ligger mig varmt om hjärtat, och så träffar min dotter en kille från Rom och flyttar dit. Så min dröm om att lära mig italienska kommer nog att bli sann, bara att det tar lite längre tid…
Läste förresten i Metro, att i Stockholm anordnar dom kurser i Italienska – bland annat - BARA FÖR SINGLAR. SNÄLLA kan ingen anordna sådana kurser i Stenungsund eller möjligen Göteborg? Jag vill också gå på kurser, dit jag vet att det kommer singlar – va kul – vilken idé!
Och till sist – om nu någon som kan Italienska råka läsa detta – hör av Er till Studieförbund i Stenungsund för dom har väldiga problem att hitta någon som kan lära oss som vill, detta underbara språk.
Man kan bli VETTIG OCH BRA utan många vuxna goda förebilder. När jag växte upp, fanns det vissa vuxna som inte var bra förebilder. Och jag själv har inte alla dagar varit en bra förebild. Jag kan komma ihåg vissa saker i min uppväxt som var fel, som vuxna gjorde fel. Själv gjorde jag miljoner fel som tonåring och vuxen och gör fortfarande många, många fel ibland. Men vad jag vill säga är att man behöver inte skylla på alla andra, att saker blir som dom blir. Det är aldrig försent att försöka rätta till grejer när man kommer underfund att det varit fel. Tänk om jag kunde fattat detta när jag var 14-15 år. Då litade jag inte på en enda vuxen. Jag trodde att jag visste bäst och att jag var stor nog att klara mig själv. Känns det igen? Nu efteråt kan jag se att det är ganska vanligt att känna så. Men jag hade TUR. Det fanns något längst in i mitt huvud som så småningom började lyssna (bara lite) på någon magister och lite senare en bra chef. (Tack Britt P). Vilken tur… Annars skulle jag varit alkoholist, narkoman eller DÖD.
Vid 34 – 36 års ålder tyckte och trodde jag att mitt liv nästan var slut. Alla problem var för stora för att lösa. Cirklarna jag gick i var så destruktiva och ingen kunde hjälpa mig att komma ur dom. Men vändningen började med att en kvinnlig gynläkare för första gången lyssnade på vad jag sa och hur jag mådde. Hon trodde mig. Bara känslan att bli trodd, att någon VERKLIGEN LYSSNAR på en, var enorm. Hon tände HOPPET. Rätt hopp nu, inte hoppet om att bli miljonär varje lördag (ha, ha, ha) eller nån annan dröm som var så långt ifrån verkligenheten den kunde vara – UTAN VERKLIGT HOPP, som gick att genomföra. Hon var en GOD FÖREBILD. Efter operationen kom många vändningar, många personer kom in i mitt liv, ganska tillfälligt, som gjorde så att jag började se ljuset i tunneln. En parantes är att vid 42 års ålder, efter alla nya tankar, kom jag på att jag BARA LEVT HALVA mitt liv. Vilken tur att jag hade 42 år kvar att göra BRA saker med…
Detta skulle jag ha broderat på en vepa eller nåt liknande. På mig stämmer det verkligen. Jag skulle behöva titta på det, den dagen då jag är rädd att släppa in någon i mitt liv, den dagen då jag blir rädd att bli sårad, den dagen då jag tvekar att säga JAG ÄLSKAR DIG eller Gud vad jag gillar dig eller något annat positivt som jag inte riktigt vet om jag får positivt gensvar till eller ej. Detta gäller likaväl kärlek till en man eller relationer till t.ex. mina barn. Om man verkligen sörjer, det gör man ju i livet, så försök se det positiva, att DÅ HAR DU ÄLSKAT. Då har du fått känna underbara känslor som gör dig och din omgivning fantastisk. Dom känslorna har inte den som inte sörjer hittat. Så det är nog bäst att jag försöker hitta dom där kärlekskänslorna för någon snart – även om sorgen är fruktansvärd.
Man kan ha sorg för olika saker t.ex. för en kärlek som tar slut eller att någon dör eller en flyttning eller ett påtvingat byte av jobb eller en annan stor omställning i sitt liv. ALLA SORGER är lika stora – för att vi är olika – så känner vi på olika sätt när vi sörjer. Mina största sorger i livet har varit alla flyttningar, och alla vänskapsrelationer jag börjat bygga upp och sedan måst lämna. Så snälla SÖRJ OFTA i alla fall, och hjälp mig att göra det med. FÖR DÅ HAR VI ÄLSKAT.
Vilken tur att jag kan känna ömhet, omtanke, välvilja och empati till nästan alla i min närhet. Jag försöker få det till att gälla ALLA, även dom som jag verkligen inte håller med, dom som utnyttjar, dom som ljuger och dom som skor sig på andra.
När jag sitter och kör buss har man hur mycket tid att tänka på olika saker som helst. Då gäller det att tänka rätt tankar. En kväll i förra veckan efter jobbet, satt jag och pratade med en arbetskompis i över en timma i telefon, han var fruktansvärt deprimerad. Pengarna räckte inte till allt han ville, vädret var hemskt, bussarna var dåliga, chefen otrevlig och barnen var sjuka och skrek om nätterna. Han var trött på allt. Ville bara gå till banken och låna mer (!) pengar för att kunna ta familjen på en liten resa till sol och värme, så skulle ALLT bli bättre. Nu vet ju alla som haft skulder på det glada 80-talet – att efter lån kommer år av surhet. Varje litet lån ska betalas 3 gånger om. Och hur lätt är det inte att låna pengar till resor, prylar eller kläder när man har ett fast arbete och tror att man ska behålla det och dessutom ska lönen öka, så att man lätt kan betala tillbaka allt man lånat. Jag hoppas att han inte får låna mer (han har redan 100.000:- i lån), för med hyror och bara en inkomst blir det svårt att få allt att gå ihop. Men det hoppas jag inte av illvilja. Jag har ju gått igenom samma sak, så efter alla våra små och stora lån på 80-talet har jag varit fattig sedan dess.
Nu förtiden lyckas jag hejda mig när jag önskar något som jag inte har sparade pengar till. Jag försöker tänka efter innan. Det är inte lätt när man som jag är en impulsiv och spontan och dessutom äventyrlig själ. Men efter en skilsmässa då jag mådde fruktansvärt dåligt, kom det en vän in i mitt liv, som en dag sa till mig – att SNABBA BESLUT BRUKAR INTE BLI RÄTT. Det slog ner som en bomb i mitt huvud. Vaaaaa – det var ju precis det jag hade sysslat med hela mitt liv.
Åter till min nuvarande arbetskompis, man kan inte ändra en annan människa eller den människans tankar, men till slut fick jag säga att jag inte kunde lösa hans problem. Jag försökte dessutom dela med mig lite av mina egna erfarenheter, men hans egna beslut är ju hans. Jag önskar ALLA som önskar något som dom inte har – att dom var nöjda med det dom har – för vi har skatter hemma, vi kan köpa mindre kläder, vi kan äta billigare mat, vi kan röka eller dricka eller spela mindre, vi kan om vi vill, och vi kan drömma mer för drömmarna är ju oftast GRATIS.
