Jag har ytterligare en vän. En väninna som är så underbart klok och som jag beundrar mycket. Till henne vill jag skriva av en dikt som jag har hittat i en tidning men jag vet tyvärr inte vem som skrivit den.
MEDMÄNNISKA
Du kom en dag, från någonstans, stannade ett slag, såg vad som fanns. Du fick ingenting, men blev kvar ändå, blev till en länk i en ring, som var sliten och grå.
Såg ett sargat barn, sårat av hårda händer. Bär detta barn, tills krisen vänder. Vårdar sen ömt, det liv som finns kvar, tills barnet glömt, hur sårat det var.
Camilla, våra samtal och promenader ger mig så mycket, det är mycket värt att ha vänner som vet vem man är i alla lägen, och som dessutom stöttar en – vad man än säger och gör. Många kloka ord har jag fått av dig och du har ju inte alltid varit överens med vad jag tyckt och tänkt, men sagt det på ett fint, bra sätt. Ibland har jag fattat vinken direkt, ibland inte. Att det finns så fina, omtänksamma människor runt omkring, säkert överallt, bara vi vågar se, be om hjälp och vara lyhörda, det är underbart. Fler borde öppna sina armar och sinnen för fantastiska medmänniskor för dom finns, fråga mig.
