Jag har just ikväll avslutat en bok om all sorglig, ensam kärlek som bara finns i Göteborg. En känd göteborgare har skrivit den för flera år sedan. Boken heter Mitt ansikte och Mitt namn. Att denna person kunde uttrycka alla känslor som jag och säkert många, många andra har inom oss är smått fantastiskt. Jag kunde gråtit om jag inte känt igen mig nåt så till den milda grad, men istället gapskrattade jag högt på många ställen. På andra sidor i boken anar man fruktansvärda tankar som författaren delger oss. Jag tolkar i alla fall raderna om smäktande, riktig, ÄKTA kärlek som oerhört hoppfulla. Och om jag inte minns fel, hörde jag författaren senare i ett TV-program nämna att han hade hittat det han alltid drömt om att finna, DEN STORA SANSLÖSA, TOKIGA OCH UNDERBARA KÄRLEKEN.
Nu försöker jag omsätta detta till mitt liv - så då tar jag alla rader, allt hopp och så vet jag ju, att om han kunde finna den och dessutom vänta så många år – då finns det hopp även för mig att finna KÄRLEKEN.
Under tiden finns det ju annat att göra som att drömma, planera för mitt efterlängtade hus, min resa till Australien och alla andra platser jag vill besöka innan jag sitter fast i soffan. En sak är ju säker, mina drömmar är ju i stort sett gratis. Än så länge…
